Horse, Not Horse

Dekonstruktion [The Ballad Of Trotsky]

The Ballad Of Trotsky’s ursprungstolkning

Verket är i sin essens postmodernt i dess till formen undersökande av vår samtids kultur. Racehästen – med dess symbolik mot nobelitet, praktfullhet, styrka och fruktsamhet – ges här fullt utrymme men befinns ändock oförmögen till handling då den är positionerad mellan två plan – upphissad i en sele hänger hästen ett antal meter från golvet. Hästen uttrycker inga känslor utan finner sig fryst i ett mellanläge symboliserande vår civilisations impotens – vid liv men i ett tillstånd där den omöjligt kan utrycka sig – oförmögen till uttryck som kraft och energi sörjandes Trotsky’s bortgång.

The Ballad Of Trotsky ur ett modernistiskt perspektiv

Här kommer så återigen hästens symbolik mot fruktsamhet till användning – subjektet befinner sig här i ångest för en låg produktionstakt – en fruktsam häst fastlåst – samt i ett alltför överdrivet självmedvetet tillstånd symboliserat av hästen upphissad som överblickandes konsthallen eller konstvärlden i stort vari subjektet letar godkända kreativa uttryck i motsats till att ledas av sin inre energi.


The Ballad Of Trotsky ur ett fluxus-perspektiv

Hästen får här symbolisera en levande varelse i trans – tyngd totalt avslappnad kropp med sinne på väg mot en ny dimension.


The Ballad Of Trotsky ur ett romantiskt perspektiv

Verket framträder här som en protest mot vetenskapens ideal vari hästens fixerade position mid-air får symbolisera ett avexempel på den induktiva slutledningen om gravitationskraften. Vi frågar oss varför inte hästen faller som under inverkan av gravitationskraften men kan med ett förnuftigt rationellt tänkande klargöra varför. Vidare tillåts hästens uttryckslöshet här tolkas som något ovidkommande – kunskap nås med förnuftet och inte genom känslor eller sinnesintryck.


The Ballad Of Trotsky ur ett hellenistiskt perspektiv

Här står verket som ett monument av vackra ideal. Racehästen, med dess utmärkande fysik och sitt ärovördiga sätt uppmärksammar eftersträvansvärda ideal medan dess upphissade position samt ansikttryck tillåter oss symbolisera dessa ideal som svåruppnåeliga.


The Ballad Of Trotsky ur ett klassicistiskt perspektiv

Här står verket som ett monument av vackra ideal. Racehästen, med dess utmärkande fysik och sitt ärovördiga sätt uppmärksammar eftersträvansvärda ideal.


The Ballad Of Trotsky ur ett materialistiskt perspektiv

Här blir så hästen deabstraherad till ett fysiskt objekt: en uppstoppad race-horse som hänger i taket på en konsthall. (Som om det inte vore häftigt nog ;=))


The Ballad Of Trotsky som organisk massa

Ytterligare deabstrahering leder till en obestämbarhet i formerna, det tidigare hästlika tycks inte längre lika tydligt utan vårt objekt tycks oss som en obestämbar massa av organiskt material.


Konstruktion [Horse, Not Horse]

Det organiska – här kontrasterande mot det hos omgivningen ickeorganiska leder tankarna till mind/materia-problemet, samtidigt som paraleller dras till Hirst’s ’The Physical Impossibility Of Death In The Mind Of Someone Living’. Men i motsats till Hirst’s formaldehydriserade, där det likväl biologiskt döda intas en hållning av evig organisk fortlevnad, har vi här, ett om möjligt än naivare, försök att hålla kvar vid hästens liv med ett kraftigt band runt dess midja. Mendock, i likhet med dem av människan designade för funktionalitet tekniskt avgränsade samlingar materia placerade där i praktiskt syfte att ljussätta vårt koncept för ett abstraherat dödsbegrepp, finner vi lamparkitekturerna desperat kämpande för sina liv, även här skiljer så enbart en av människan anordnad förtöjning från dess livfulla vaporiserande och dess totala icke-funktionalitet, liksätt: död, som ett fall från denna höjd skulle giva. Vi har så en symbol för det livgivande, ljuset, desperat kämpande för sitt liv i momentan med dess försök till livgivning av ett biologiskt dött organiska. Sådär, där börjar och slutar människans förmåga till abstraktvärld kring det icke-varande tillståndet att hon så likställer en av människan skapad funktionalitet med en av naturen skapad funktionalitet – hästens disfunktionalitet – icke-förmåga att återskapa exemplar av sin egen art – omvandlas här till ett tillstånd av funktionalitet, ändock i ett stadie av icke-varande, då den omvandlar dess omgivande lamparkitekturer från ett icke-funktionellt tillstånd till ett funktionellt –

sinnesintryckspotenterare riktad mot ett vakuum till sinnesintryckspotenterare riktad mot ett objekt. I en återanknytning till ’The Physical Impossibility Of Death In The Mind Of Someone Living’ ser vi så att det i likhet till samspelet icke-organisk vattencontainer och organisk materia sker ett utbyte – utan den omslutande materien skulle här det livgivande – formaldehyden – finna sin egen väg och överge kroppen men i kontrast ser vi även via vår häst att idén om en livgivare i en av icke-organisk ter sig lönlös – dess organiska tillstånd ger tillsvid vika likväl dess vapendragare lamparkitekturerna – allt så reducerat till materiens byggstenar – atomer. Förvisso med en skiljande sammansättning men vid dess utbryt och ytterligare reduktion på djupet av dessa byggstenar en förbluffande likhet –- detta i demonisk kontrast mot den logiska motsättningen mot tillståndet av varande och icke-varande – och inte kan den motsättningen vara en följd av ett mindre reducerat tillstånd då denna sats utgör ett av de absoluta fundamenten för det logiska systemet. Det tycks som trots den uppenbara interaktionen mellan materia vid ett medvetet tillstånd och materia vid ett omedvetet tillstånd – en interaktion som på yttersta mikronivå kan sägas vara uttryck för en och samma - inte gå i stånd att definiera dess härkomst med avsikt på dess motsats.

Permanent Movement Permanent Fix

Dekonstruktion [Hide & Seek]

Hide & Seek’s ursprungstolkning

Hide & Seek kan, och bör, ses som ett strikt postmodernt verk i den meningen att den är en del av ett formspråk – en mall för hur vi kan se på världen – ett utvidgat textbegrepp – konstnären som forskare – snarare än något slags uttryck hos konstnären för uttryckets skull. Konstverkets relief ses i betydelsen av fingeravtryck, kanske det mest identitetsmarkerande yttre, täckande hela skulpturernas yta. I skarp kontrast mot denna identitetsmarkör sätts skulpturernas ansiktslöshet. Verket kan användas dels som identifiering men också som ett sätt att se på världen.


Hide & Seek ur ett modernistiskt perspektiv

Enligt ett modernistiskt synsätt så kan skulpturerna ses som ett rent konstnärligt uttryck i syfte att ge uttryck för konstnärens innersta, en spegel för själen. Konstverket tjänar främst konstnären och används icke som ett sätt att undersöka verkligheten utan som en tavla mot vilken konstnärens innersta, hans känslor i renaste form, avspeglas - här som uttryck för en alienation mot omvärlden. Konstnären projicerar sig själv i skulpturen baserad i mitten med sidoskulpturerna försiktigt närmandes som rovdjur som närmar de sig sitt byte. Men när, eller om, de någonsin når fram, fastnar de i de snåriga irrgångar som är objektets sociala jag-konstruktion fjärran från hennes egentliga inre autentiska jag.


Hide & Seek ur ett romantiskt perspektiv

I nästa steg kan så skulpturernas relief abstraheras bort – skulpturerna ses här som reella avbilder av humanoider men ändock som en symbol. Skulpturerna ses här skyggandes ljuset, förnuftet, och ses skyla ögon resp. ses sökan efter skugga, sökan efter en fristad mot det hotfulla, sökan efter skydd.


Hide & Seek ur ett klassicistiskt perspektiv

Under abstraktionsnivå i enlighet med klassicismen, med sitt skulpturbegrepp som strikt reella avbildningar, därtill oftast estetiskt sköna, får just skulpturerna sägas avbilda s.k fallen angels. Fallna änglar, alltså en strikt, för eran, reell avbildning.


Hide & Seek ur ett materialistiskt perspektiv

Här, med materialismen som perspektiv, kan skulpturerna inte längre ses som pekare mot något specifikt reellt existerande utan som just klumpar av aluminium som råkar anta en människoliknande form. Att ens tala om dem som skulpturer saknar mening då ett sådant begrepp förutsätter åtminstone en viss form av idévärld.


Hide & Seek som del av en plats

Ytterliggare deabstraktion för oss bort från tanken att skulpturerna skulle inta en föreställning; omän bara som något så generellt som en människa. Här ses skulpturerna som inget annat än rena klumpar av aluminium som en kulturell efterlämning på en plats – dock ej gränsdefinierad – men ändock; universitetsfilialen, cykelparkeringen, de traffikerande studenterna, träder fram som en del av en helhet tillsammans med dessa klumpar av aluminium.


Konstruktion [Permanent Movement Permanent Fix]

Platsens avgränsning

Under arbetet med dekonstruktionen, skulpturernas materialiserande - från symbol för abstrakt idé till ren materia – trädde skulpturernas omgivning fram. När så konstruktionen är till att inledas måste denna omgivning avgränsas. I detta fallet får en kvadrat innehållandes cykelparkeringen med omnejd med hörnen A+B sammanfallandes med universitetets hus M’s entrésidas gavlar utgöra platsen.


Undersökning av platsen

Ett av platsens mest främsta kännetecken är dess traffikering av ett stort antal människor givet ett visst tidsintervall på dygnet. Större delen av dessa människor, företrädelsevis studenter, uppehåller sig på platsen temporärt som en del i en förflyttning från en punkt till en annan, en föreläsningssal till en annan föreläsningssal, hemmet till en föreläsningssal, etc. Människor som vid sitt uppehälle på platsen både kan sägas tillhöra naturen, då dem ytterst är sprungna ur den, samt, var och en, ses som ett unikt kollage av diverse kulturyttringar. Utöver dessa temporära besökare av platsen kan man även finna tre högst permanent lokaliserade klumpar av en till synes lättare metall, troligtvis aluminium med till synes relativa positioner. Den första placerad vid byggnadens vänstra gavel, ett slingrande stycke metall strax under ett par meter. Den andra lokaliserad snett nedåt vänster från byggnadens entré precis bakom ett barrträd av något slag. Detta stycke metall står mer upprätt men tycks även det nå närmare två meter. Den tredje lokaliserad snett nedåt höger mot byggnadens entré, även den slingrandes längs marken och även den närmare ett par meter i utsträckning. Dessa metallklumpars härkomst är höljd i dunkel och gissningar till synes svåra, tre stycken kulturella efterlämningar som fått stå orörda trots sin avsaknad av tydlig mening eller meningsfull kontext och som av en naturens(?) poesi kommit att avspegla varandra med en relativ positionering.
















Site – Permanent Movement Permanent Fix

Kontrasten mellan platsens relativa rörelse med det kulturella in-och utflöde den ger med sig och dessa sällsamma stycken permanenta exemplar av samma kultur leder till fascination. Tankarna uppehålls vid metallklumparna där den mittersta med en portion fantasi faktiskt kan ses som avbildande en humanoid. Eller, mer precist,. vid en ytterliggare eftertanke, en humanoid med händerna för ansiktet som uttryckande kraftig
ångest. Samtidigt kan de båda sidometallklumparna ge symbol åt ångest genom ett krälande – som nedtyngd av oro. Kontrasten mellan den hårda trafikeringen runt metallklumparna och dess immobilitet växer sig allt större. Lämnas några som helst avtryck på dessa ångestblock av det liv som omgärdar dem. Det är då dem träder fram. Vid närmare examination av metallklumparna (humanoiderna) ses tydliga spår slingrandes längs hela deras ’kroppar’. Visst kan dem känna omgivningen och med det blir deras ångest än tydligare. Här står dem, dömda till en evighet av ångest medan studenter, till ofta uppfyllda av drömmar och konkreta mål passerar förbi på dygnets alla ljusa timmar. För dessa sargade humanoider finns inget mål i sikte, bara ett permanent tilstånd av ångest och oro. Studenternas sökan efter mening i form av målinriktning sätts i kontrast till metalliskerna, här kan inte mening tillsättas på samma sätt då strävan mot mål förutsätter rörelse. Metalliskernas spår, då dessa vid närmare undersökning tycks som utan vare sig slut eller början - ett antal cirkulerande spår som hos en vinylskiva – kan ses som ytterliggare ett tecken på dessa humanoiders symbol för en evig dom. Men om nu dessa är avtryck från de människor som trafikerat ytan mellan metalliskernas relativa positioner kan dem möjligen då symbolisera ett meningssökande kretslopp även hos studenterna. För målfokusering implicerar inte ett svar på frågan om meningen. Alla är en del av en permanent rörelse men ändå samtidigt punktfixerade. En större helhet börjar växa fram – en platsens betydelse – en betydelse som behöver en markör, en abstraktion som behöver ett regelverk, ett konstverk som behöver en titel. Denna markör, detta regelverk, denna titel – Permanent Movement Permanent Fix


Non-Site – Permanent Movement Permanent Fix

En serie bilder - de tre ursprungsskulpturerna kollagierade till en helhet – kontrasterar tre videostillsekvenser. Här får videosekvensen ses som ett medium åt platsen mot kollaget som en symbol för de alena skulpturerna, icke-platsspecifika i enlighet med Miesenbergers tolkning. Emellan sekvenserna av ursprungstolkning och överförd betydelse visas längre sekvenser varvade med snabba klipp med konstnärerna av den överförda betydelsen utförandes handlingar syftandes olika symboler för övertagande - allt på platsen för verket, med verket som direkt handlingsvara. Mellansekvensen fungerar dels som ett rent lättjefyllt avbrott för att skapa distans mellan tolkningarna och dels som en symbol för det motstånd anspråket av konstverket utgjorde.