Dekonstruktion [Hide & Seek]
Hide & Seek’s ursprungstolkning
Hide & Seek kan, och bör, ses som ett strikt postmodernt verk i den meningen att den är en del av ett formspråk – en mall för hur vi kan se på världen – ett utvidgat textbegrepp – konstnären som forskare – snarare än något slags uttryck hos konstnären för uttryckets skull. Konstverkets relief ses i betydelsen av fingeravtryck, kanske det mest identitetsmarkerande yttre, täckande hela skulpturernas yta. I skarp kontrast mot denna identitetsmarkör sätts skulpturernas ansiktslöshet. Verket kan användas dels som identifiering men också som ett sätt att se på världen.
Hide & Seek ur ett modernistiskt perspektiv
Enligt ett modernistiskt synsätt så kan skulpturerna ses som ett rent konstnärligt uttryck i syfte att ge uttryck för konstnärens innersta, en spegel för själen. Konstverket tjänar främst konstnären och används icke som ett sätt att undersöka verkligheten utan som en tavla mot vilken konstnärens innersta, hans känslor i renaste form, avspeglas - här som uttryck för en alienation mot omvärlden. Konstnären projicerar sig själv i skulpturen baserad i mitten med sidoskulpturerna försiktigt närmandes som rovdjur som närmar de sig sitt byte. Men när, eller om, de någonsin når fram, fastnar de i de snåriga irrgångar som är objektets sociala jag-konstruktion fjärran från hennes egentliga inre autentiska jag.
Hide & Seek ur ett romantiskt perspektiv
I nästa steg kan så skulpturernas relief abstraheras bort – skulpturerna ses här som reella avbilder av humanoider men ändock som en symbol. Skulpturerna ses här skyggandes ljuset, förnuftet, och ses skyla ögon resp. ses sökan efter skugga, sökan efter en fristad mot det hotfulla, sökan efter skydd.
Hide & Seek ur ett klassicistiskt perspektiv
Under abstraktionsnivå i enlighet med klassicismen, med sitt skulpturbegrepp som strikt reella avbildningar, därtill oftast estetiskt sköna, får just skulpturerna sägas avbilda s.k fallen angels. Fallna änglar, alltså en strikt, för eran, reell avbildning.
Hide & Seek ur ett materialistiskt perspektiv
Här, med materialismen som perspektiv, kan skulpturerna inte längre ses som pekare mot något specifikt reellt existerande utan som just klumpar av aluminium som råkar anta en människoliknande form. Att ens tala om dem som skulpturer saknar mening då ett sådant begrepp förutsätter åtminstone en viss form av idévärld.
Hide & Seek som del av en plats
Ytterliggare deabstraktion för oss bort från tanken att skulpturerna skulle inta en föreställning; omän bara som något så generellt som en människa. Här ses skulpturerna som inget annat än rena klumpar av aluminium som en kulturell efterlämning på en plats – dock ej gränsdefinierad – men ändock; universitetsfilialen, cykelparkeringen, de traffikerande studenterna, träder fram som en del av en helhet tillsammans med dessa klumpar av aluminium.
Konstruktion [Permanent Movement Permanent Fix]
Platsens avgränsning
Under arbetet med dekonstruktionen, skulpturernas materialiserande - från symbol för abstrakt idé till ren materia – trädde skulpturernas omgivning fram. När så konstruktionen är till att inledas måste denna omgivning avgränsas. I detta fallet får en kvadrat innehållandes cykelparkeringen med omnejd med hörnen A+B sammanfallandes med universitetets hus M’s entrésidas gavlar utgöra platsen.
Undersökning av platsen
Ett av platsens mest främsta kännetecken är dess traffikering av ett stort antal människor givet ett visst tidsintervall på dygnet. Större delen av dessa människor, företrädelsevis studenter, uppehåller sig på platsen temporärt som en del i en förflyttning från en punkt till en annan, en föreläsningssal till en annan föreläsningssal, hemmet till en föreläsningssal, etc. Människor som vid sitt uppehälle på platsen både kan sägas tillhöra naturen, då dem ytterst är sprungna ur den, samt, var och en, ses som ett unikt kollage av diverse kulturyttringar. Utöver dessa temporära besökare av platsen kan man även finna tre högst permanent lokaliserade klumpar av en till synes lättare metall, troligtvis aluminium med till synes relativa positioner. Den första placerad vid byggnadens vänstra gavel, ett slingrande stycke metall strax under ett par meter. Den andra lokaliserad snett nedåt vänster från byggnadens entré precis bakom ett barrträd av något slag. Detta stycke metall står mer upprätt men tycks även det nå närmare två meter. Den tredje lokaliserad snett nedåt höger mot byggnadens entré, även den slingrandes längs marken och även den närmare ett par meter i utsträckning. Dessa metallklumpars härkomst är höljd i dunkel och gissningar till synes svåra, tre stycken kulturella efterlämningar som fått stå orörda trots sin avsaknad av tydlig mening eller meningsfull kontext och som av en naturens(?) poesi kommit att avspegla varandra med en relativ positionering.
Site – Permanent Movement Permanent Fix
Kontrasten mellan platsens relativa rörelse med det kulturella in-och utflöde den ger med sig och dessa sällsamma stycken permanenta exemplar av samma kultur leder till fascination. Tankarna uppehålls vid metallklumparna där den mittersta med en portion fantasi faktiskt kan ses som avbildande en humanoid. Eller, mer precist,. vid en ytterliggare eftertanke, en humanoid med händerna för ansiktet som uttryckande kraftig
ångest. Samtidigt kan de båda sidometallklumparna ge symbol åt ångest genom ett krälande – som nedtyngd av oro. Kontrasten mellan den hårda trafikeringen runt metallklumparna och dess immobilitet växer sig allt större. Lämnas några som helst avtryck på dessa ångestblock av det liv som omgärdar dem. Det är då dem träder fram. Vid närmare examination av metallklumparna (humanoiderna) ses tydliga spår slingrandes längs hela deras ’kroppar’. Visst kan dem känna omgivningen och med det blir deras ångest än tydligare. Här står dem, dömda till en evighet av ångest medan studenter, till ofta uppfyllda av drömmar och konkreta mål passerar förbi på dygnets alla ljusa timmar. För dessa sargade humanoider finns inget mål i sikte, bara ett permanent tilstånd av ångest och oro. Studenternas sökan efter mening i form av målinriktning sätts i kontrast till metalliskerna, här kan inte mening tillsättas på samma sätt då strävan mot mål förutsätter rörelse. Metalliskernas spår, då dessa vid närmare undersökning tycks som utan vare sig slut eller början - ett antal cirkulerande spår som hos en vinylskiva – kan ses som ytterliggare ett tecken på dessa humanoiders symbol för en evig dom. Men om nu dessa är avtryck från de människor som trafikerat ytan mellan metalliskernas relativa positioner kan dem möjligen då symbolisera ett meningssökande kretslopp även hos studenterna. För målfokusering implicerar inte ett svar på frågan om meningen. Alla är en del av en permanent rörelse men ändå samtidigt punktfixerade. En större helhet börjar växa fram – en platsens betydelse – en betydelse som behöver en markör, en abstraktion som behöver ett regelverk, ett konstverk som behöver en titel. Denna markör, detta regelverk, denna titel – Permanent Movement Permanent Fix
Non-Site – Permanent Movement Permanent Fix
En serie bilder - de tre ursprungsskulpturerna kollagierade till en helhet – kontrasterar tre videostillsekvenser. Här får videosekvensen ses som ett medium åt platsen mot kollaget som en symbol för de alena skulpturerna, icke-platsspecifika i enlighet med Miesenbergers tolkning. Emellan sekvenserna av ursprungstolkning och överförd betydelse visas längre sekvenser varvade med snabba klipp med konstnärerna av den överförda betydelsen utförandes handlingar syftandes olika symboler för övertagande - allt på platsen för verket, med verket som direkt handlingsvara. Mellansekvensen fungerar dels som ett rent lättjefyllt avbrott för att skapa distans mellan tolkningarna och dels som en symbol för det motstånd anspråket av konstverket utgjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar